För någon vecka sedan frågade en av mina barn: ”Pappa, varför tackar vi Gud för maten? Vi menar ju ändå inte vad vi säger!”

Man blir så ofta tagen med guarden nere med barns ärlighet. Och oftast gör det ont för det ligger som regel en hel del i vad de säger. Visst gör jag ofta saker av slentrian, och hur tacksam måste man egentligen känna sig för att det skall räknas som tacksamhet? Hur tacksam känner du dig själv varje gång du säger ‘tack’? Eller hur tacksam är man egentligen över en telefonförsäljares oerhört generösa gratiserbjudande utan några som helst bindningar eller baktankar :-) Är du som jag hade du förmodligen varit mer tacksam om han inte hade ringt och man istället hade fått äta upp middagen varm med familjen.

Men visst, helt genuin och fri från tomma ritualer är inte vår familjs vana att tacka Gud för maten. Det kanske därför är dags för nedläggning av middagsrutinen?

Så har det inte blivit. Istället diskuterade vi ‘varför frågan’.

För tänk om syftet inte är att Gud avkräver oss ett genomäkta tack innan vi får kasta oss över maten? Tänk om det inte är för Guds skull? Tänk om det verkligt viktiga handlar om dig och mig? Att vi som människor så lätt tar saker (och varandra) för givet. Tänk om mycket av det vi tror oss göra för Gud, egentligen är något Gud i sin gudomliga pedagogik vill att vi gör för att VI behöver det?

Jesus gav sig på sin tid in i den heta debatten om vad som var eller inte var tillåtet att göra på vilodagen (sabbaten). Slagfärdigt och tänkvärt gör han sin tids paragrafryttare svarslösa genom att flytta fokuset från regeln till syftet: -Sabbaten är till för människan och inte tvärt om! (Markusevangeliet 2:27)

Tänk om våra (ibland lite tomma) vanor av tacksamhet, eller generositet eller förlåtelse är oerhört viktiga för oss själva? Tänk om vi inte främst tackar Gud för maten för att Han så desperat behöver bekräftelse, utan för att vi så desperat behöver öva oss i tacksamhet och påminnas om vårt beroende? Vi människor glömmer så lätt att vi är fullständigt beroende av skapelsen som vi är en del av. Luften vi andas, vattnet vi dricker, medmänniskorna, hälsan i vår kropp, liksom maten på bordet är alltihop gåvor som, om vi hårddrar det, är utanför vår makt att skapa. Det är inte ‘bara där’, det är ‘gåvor’ från Gud!

Aposteln Paulus uttrycker det enkelt och kärnfullt i brevet till de kristna i Rom: ”Ty av Honom [Gud] och genom Honom och till Honom är allting.” (Romarbrevet 11:36)

Så efter lite funderande blev våra, ibland lite ihåliga, middagsrutiner kvar. Jag tror att vi helt enkelt mår bra av dagliga ‘ritualer’ av tacksamhet som påminner oss om våra livsvillkor. Och vissa av oss mår dessutom bra av obekvämt ärliga barn som påminner oss när vi glömt varför vi gör det vi gör…

Tack för ordet, Pelle

tacksamhet bild

Våra gudstjänster i oktober har temat Förlåtelse.

Förlåtelse – vägen till ett liv i frihet!

Det finns så många saker som vill binda oss människor. En del lägger sig som grus i skorna eller törnen bland rosorna. Men det finns också sådant som hindrar oss från att gå dit vi vill eller tvingar oss att ta omvägar.

En av dom där riktigt tuffa sakerna är när du och jag blir orättvist behandlade eller oförskyllt hamnar i skottgluggen. När händelser är utanför vår kontroll men de påverkar oss i grunden, till och med att händelserna definierar vilka vi är. Där vi hamnar i trångmål, på de anklagades bänk, i livskriser eller i djupaste sorg. När livet inte är rättvist eller schyst.

När andra människor sårar oss, skadar oss eller behandlar oss orättvist står vi inför ett val. Vi kan bli offer eller vi kan ta kontrollen. Vi kan aldrig styra eller bestämma hur andra människor gör. Men vi kan välja hur vi agerar och reagerar.

Att leva ut förlåtelse till andra människor är ett aktivt val. Vi kan redan i förväg välja att förlåta det som andra gör mot oss. Att jag agerar rätt mot andra människor är mitt val. Förlåtelse är en aktiv handling.

Men hur jag reagerar på det andra gör mot mig är lika mycket mitt eget val. Ingen av oss är immun mot att vi upplever oss sårade. Det har hänt och det kommer att hända igen. Ofta blir vi också påminda om elakheter och oförrätter som kan ligga många år tillbaka i tiden. Varje gång reagerar på det som händer och har hänt har jag möjligheten att välja förlåtelse.

Att välja förlåtelse både som attityd och reaktion ger mig frihet. Historien binder mig inte. Andra människor låser mig inte. Förlåtelse är inte enkelt men belöningen är oändlig. Välj förlåtelsen!

Peter Wäfors

Ps. Söndag den 13 oktober kl 10:30 kan du lyssna på Marita Orevi och hennes livsberättelse. Den återfinns också i tidningen LIV. Du kan klicka på tidningen för att läsa. DS.

LIV_NR1_2013_web_Page_01