Ekumenia möte i GöteborgSöndagens församlingsmöte i Örtagårdskyrkan (Bilden är från Equmeniamöte i Göteborg i januari) var välbesökt.

Det hade alla ingredienser som krävs för att bli stormigt. Ett beslut behövde fattas. Fyra förslag fanns på bordet och omkring en miljon i potten. Sakfrågan handlade om hur vi går till väga med det förråd som brann upp en tidig onsdagsmorgon vid midsommar.

Ju längre församlingsmötet pågick, ju mer imponerad blev jag av församlingen. Det ena samlade inlägget avlöste det andra. Få höll med varandra, men allt skedde i respekt och konstruktivt.

Det påminde mig om boken ‘Liv i församlingen’ av Mennoniten (en baptistisk rörelse) John Howard Yoder, som jag läste för många år sedan, då jag arbetade i en församling i Skåne. Boken föreföll mig på den tiden, smått utopisk. Den handlar om fem drag som var utmärkande för livet i den tidiga kyrkan. I det sista kapitlet skriver Yoder om hur den tidiga kyrkan utmärkte sig genom sitt annorlunda sätt att komma överens. Han gör en bibelstudie utifrån 1 Korintierbrevet 14 och resonerar kring hur det bör gå till vid ett församlingsmöte. Utmärkande är att var och en som har något att säga få ordet, V.26. Idealet är att det gäller något som Anden inger honom eller henne. Denna typ av profetia bör man ge en viss förtur, eftersom den på ett särskillt sätt ”bygger upp, förmanar och tröstar” församlingen, V3.

En liknande karaktär hade Apostlarnas ‘församlingsmöte’ i Jerusalem som det beskrivs i Apostlagärningarna 15. Då låg ett avgörande problem i missionsarbetet på bordet. Det ställde många teologiska frågor och väckte många heta känslor. Proceduren vid ‘församlingsmötet’ var enkel. Paulus och Barnabas rapporterade från missionsfältet om vad Gud hade gjort bland hedningarna. Några omvända judar invände att man faktiskt inte följde de vedertagna regler som fanns för proselyter (d.v.s. Icke-judiskt-födda som vill bli judar). Sen kliver Petrus fram och beskriver sin erfarenhet av hur Gud med sin Ande hade bekräftat det som skett på missionsfältet. Detta svarar på frågorna hos de samlade och Jakob, en av ledarna i församlingen i Jerusalem, kliver fram och formulerar en samförståndslösning som de alla kan enas kring. Bibeln beskriver beslutet som någonting som ”den helige Ande och vi” (v. 28) hade kommit fram till.

J. H. Yoder sammanfattar sin tanke så här:

”Det fanns alltså hos de första kristna en metod att ‘komma överens’, uppnå samsyn och finna vägar framåt. De vågade lita på grupp-processerna och på samtalet som ett sätt att fatta beslut efter Guds vilja. Gud var närvarande ‘i, med och under’ ett församlingsmöte… Grunden för de första kristnas yttrandefrihet var därför inte den syn på demokrati som finns idag utan en radikal syn på församlingen som Kristi kropp.” (Yoder, John Howard. Liv i församlingen, att vara ett hoppfullt tecken i världen. Libris, 2003. S. 97-98. [Min fetstil])

Så hur gick det då med beslutet i söndagens församlingsmöte? Jag tror faktiskt att det var denna strävan efter samsyn och en gemensam längtan efter att tydligare känna Guds vägledning som ledde oss att skicka frågan på återremiss till församlingsledningen. Jag är stolt över en församling som helst inte vill fatta beslut i oeniga frågor som skulle kunna klargöras med mer fakta, mer bön och mer samtal.

I måndags ägnade jag mig åt den, enligt mig, ädlaste av alla fysiska träningsformer, löpning. Och jag kommer på mig själv att tänka -Äntligen måndag! Äntligen ledig dag med utrymme för långlöpning.

I förra måndagen gjorde jag det jag nästan aldrig gör, avbryter min löpning för att föreviga det vackra. Solen sken, de frusna vattenpölarna knastrade när ishinnan sprack under skosulorna. Jag kan verkligen inte förstå mig på måndagshatet.

bild löpning hu

Där och då drabbar tanken mig igen, allt är verkligen en gåva. Hösten, hälsan, vädret, ja, till och med måndagarna är en gåva. Även om alla kanske inte håller med mig om det sista …

Med kamran i handen inser jag att jag kanske försöker spara på det vackra. Bevara det. Men det går så klart inte. Upplevelser kan delas med hur många som helst, men inte sparas av någon. På samma sätt så är ju livet en gåva. Det är viktigt att betona det. Att livet är en gåva, inte en rättighet.

Vi är skapade för att ta emot morgondagen som en gåva, inte en rättighet att kräva av livet. Inte heller tillåts vi spara på dagarna, som någon slags livets egen föräldraförsäkring som vi kan ta ut när det passar oss. Livets dagar brinner inne om du inte väljer att utnyttja dem.

Till råga på allt så är livet inte bara en gåva till dig, utan du är också en gåva till dina medmänniskor.

Vad gör du av den gåvan? Eller vad gör det med oss själva om vi slutar se oss själva som levande gåvor? Och vad händer när vi inte längre tar emot varandra som gåvor till det liv vi delar?

Love living, live loving!

Även på måndagar…

//Pelle

Vilka utmaningar har du mött i livet? Vilka utmaningar kommer du att möta?

Just nu befinner jag mig på en plats i livet, omgiven av många typer av utmaningar. Som småbarnsförälder utmanas jag dagligen med allt ifrån planering, hämta och lämna på skola och dagis, läsa läxor, laga mat, mm. I mitt yrke, eller i mitt fall yrken, då jag delar min tid mellan församlingsarbete och eget företagande står jag inför stora utmaningar. En del utmaningar har jag helt och hållet, noga övervägt och valt, som att anta föräldraskapets utmaning. Andra saker har drabbat mig och oss som familj, att till exempel barnens förskola är drabbad av mögelangrepp. Oavsett vad och hur utmaningarna ser ut är det en ofrånkomlig del av mitt och våra liv.

Jag tänker att det finns i huvudsak två olika typer av utmaningar. Det som vi upplever att vi drabbas av, oftast det som vi inte bett om och de utmaningar som vi söker efter eller antar. De utmaningar som vi upplever att vi drabbas av måste vi helt enkelt försöka att hantera, ibland ensam och ibland med hjälp av andra. Det gäller lika för de utmaningar som vi antar eller söker. Vi kan anta utmaningen och lösa den ensam eller tillsammans.

Vad gör utmaningen med mig? Oavsett om utmaningen är självvald eller om den har drabbat mig så kommer den att försätta mig i ett tillstånd utanför min ”bekvämlighetszon”. Alltså det tillstånd jag befinner mig i när jag upplever trygghet, lugn, lagom mycket stress, mm. Helt enkelt i det tillstånd där jag tycker att jag mår bra. Det här tillståndet varierar och är olika för varje individ. Bekvämlighetszonen kan vara kopplad till en fysisk plats, en relation, en känsla eller allt på samma gång. För storstadsmänniskan kan skogen vara skrämmande medan den upplevs som trygg och ”hemma” av den som bor naturnära.

Utmaningen kommer alltid att kalla mig ut ur min trygga plats och jag kommer att vara tvungen att konfrontera sådant som kan vara okänt för mig. Antar jag utmaningen att åka Vasaloppet så kommer en del av mina sköna, mysiga stunder i soffan att utmanas. Drabbas jag eller någon närstående av sjukdom kan hela min existens komma att utmanas. Att anta en utmaning kommer att förändra mig som människa. Jag kommer ofelbart att få nya erfarenheter, se på saker på ett annat sätt och kanske komma att ändra mina prioriteringar.

Just nu är många av de ungdomar som regelbundet kommer till Refill på fredagskvällarna mitt uppe i en hundradagars utmaning (läs mer om Refill under fliken Barn och Ungdom). Alla ungdomar har blivit utmanade att läsa Niklas Piensohos bok ”100 dagar med Jesus”. De allra flesta har antagit utmaningen!

Ungdomarna har fått en utmaning som de på ett sätt inte har bett om. Samtidigt har de antagit utmaningen helt frivilligt och är både informerade och införstådda med vilka ”risker” det kan innebära. Det finns inget kontrollsystem som bedömer hur vida ungdomarna lyckas med utmaningen men tvåtusen år av erfarenheter säger, att om en människa lär känna Jesus kan individen i fråga komma att förändras.

Att klara av en utmaning kräver bland annat mod, överlåtelse, tålamod, självbehärskning och uthållighet. Innan du antar en självvald utmaning behöver du fundera kring om utmaningen ”slår an en ton” i själ och hjärta. Ligger utmaningen i linje med din övertygelse? Triggar utmaningen din inspiration? Manar utmaningen till ditt hjärta? Utmanas din bekvämlighetszon?

Vilka utmaningar står du inför? Personligt, på arbetsplatsen, i familjen, i församlingen? Vilka utmaningar är du drabbad av och vilka skulle du vilja anta? Tillsammans kan vi möta livets utmaningar och dela ansvaret, dela det svåra och också dela glädjen mellan oss. Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är bara hälften så svår att bära.

Allt gott! /Marcus

I helgen var jag ledig. Du som undrar vad en pastor gör måndag till lördag, du undrar säkert ännu mer vad en pastor hittar på om denne dessutom skulle vara ledig en söndag? Jag skall bekänna att jag gillar att besöka, för mig, helt nya kyrkor av varierande stilar och uttrycksformer. (Ett personligt rekord för mig och min fru Carin är fyra gudstjänster i fyra olika kyrkor på en och samma söndag. 26 april 2009 i London.)

Okej, det är kanske ingen tävling, men hur som helst är det enormt lärorikt. Man ser med nya ögon på allt. Hur lätt eller svårt är det till exempel att ta reda på gudstjänsttiden på hemsidan? Kommer någon att hälsa på mig på vägen in i kyrkan? Var finns söndagsskolan? Hur presenterar sig för mig främmande personer på scen? Hur begripligt allt det nya som händer? Hur är atmosfären? Hur förutsägbart känns det?

bild Hillsong

I söndags (27/10) var jag och Carin för första gången på besök på Hillsong. Det är en ganska nystartad pingstkyrka som håller till i centrala Stockholm. Vi var på den första av de fyra söndagsgudstjänsterna. Vi välkomnades redan på trottoaren av engagerade, trevliga och hjälpsamma församlingsmedlemmar som var mycket angelägna om att just vi skulle känna oss ”hemma”. Allting var absolut högsta klass, från lovsång till gudstjänstledning.

Predikan handlade om kyrkan som hem och frälsningen som att hitta hem till Gud. Bibeltexten var från Bergspredikan: ”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matteusevangeliet 5:14-16 SFB)

Gudstjänstens klimax enligt mig var när pastor Andreas Nielsen i slutet av sin predikan såg församlingen rakt i ögonen och sade (ur mitt minne) -Det är det här det handlar om! Det är det här vi finns till för! Vi i Hillsong finns här i Stockholm för att vara ett ljus, så att människor som inte känner Gud skall ha en möjlighet att hitta fram till Honom. Svårare är det inte. När du låter ditt ljus, som Gud gett dig, brinna så syns det i mörkret. Och när du ställer det vid sidan av en annan troendes ljus, så brinner ljuset starkare tillsammans. Vi i Hillsong vill tillsammans vara ett kraftigt ljussken mitt i Stockholms mörker…

Jag måste medge att det var tänkt som ett nyfiket studiebesök. Visst hade jag höga förväntningar på Hillsong och visst var jag inställd på att lämna kyrkan med en ‘skön känsla i magen’. Men jag blev förvånad att jag återvände från besöket med en stark känsla av att den här visionen av kyrka vill jag ge mitt liv till. Igen tänker jag att jag inte vet av någonting annat som så förvandlar människors liv från mörker till ljus såsom den lokala församlingen, när den fungerar som den skall. Jag vet inte heller av något som på samma sätt kan visa på bredden, längden och höjden och djupet av Kristus (Ef. 3:18).

När det oväntade händer så är det väl Gevalia som gäller?

På vägen hem köpte Carin vars en kaffe i XL-storlek.

Det var kanske inte fullt lika oväntat :-)

//Pelle