Jag har varit på semester i Indien och denna gång blir spaningen en berättelse om något av det Guds rike som vi fick se.

 

Tamil Nadu – Coimbatore

Vi, dvs jag, min man Hans och vår äldsta son Magnus, flög först till Kerala. Efter några avstressande dagar i Varkala fortsatte vi med tåg över bergen till Coimbatore. I en by strax utanför stan har Sölvi från Arboga gjort ett fantastiskt arbete med att stötta hela byn och inte minst de allra fattigaste flickorna. Vi hälsade på vårt fadderbarn Alice som nu går i en engelsk skola. Hon får en god utbildning och goda förutsättningar att ta sig ur den fattigdom som familjen lever i. Alice bor inte på barnhemmet utan  tillsammans med sin familj.  Vi hälsade på hemma hos dem och de bor nu i ett riktigt hus. Men fortfarande bor många i byn i enkla plåtskjul med palmbladstak som inte ger något skydd när monsunen kommer.

På söndagen gjorde vi ett besök i söndagsskolan. Vår egen söndagsskola Skatten samlar in pengar varje söndag, och de medlen går till just den här söndagsskolan. Barnen fick lyssna till en 40 minuter (!) lång predikan, sjunga och leka. Jag tänkte på kulturskillnaden, att presentera evangeliet så att det blir förstått. I Sverige talar vi om Jesus som barnavännen – när jag var barn fanns det t o m en söndagsskoltidning, som man fick gratis varje söndag, med just det namnen. Här, i den här söndagsskolan med 60 barn, där de flesta var hinduer, talade söndagsskolläraren om Jesus som en helig man. Efter söndagsskolan bjöds alla barnen på lunch.

 

Tamil Nadu – Udumalpet

Några timmars resa söderut från Coimbatore ligger staden Udumalpet. Här bor Margret och Mohan, som var i Arboga en påskhelg för fem års sedan och besökte oss och predikade. Det var fantastiskt roligt att träffa dem igen och få höra hur deras arbete och deras skola har utvecklats.

Nu fick vi äntligen återse vårt första fadderbarn, Jenita. Hon blev vårt fadderbarn i slutet av 90-talet. Sölvi hade varit på besök i församlingens Östgrupp och berättar om sitt arbete. Hennes tanke var att stödja de fattiga flickorna så att de kunde bo kvar i sina familjer och också få en god skolutbildning. Vi kände att detta koncept var något som vi ville stödja. I det första brevet som vi fick från Jenita berättade hon att nu kunde hon äta sig mätt varje dag. Hon fick lära sig engelska, utbildning till ekonom och jobb på ett stort företag  i Chennai. Förra gången vi träffades var för sex år sedan vid vårt förra besök i Indien .

 Denna gång vi träffades var hon inte ensam, hon hade med sig sin blivande make. Detta unga par har träffats på jobbet. På tvärs med den vanliga sedvänjan i Indien att föräldrarna arrangerar äktenskapet, har de själva beslutat att de ska gifta sig.

På måndagen var en bröllopsfest med ringväxling, välsignelse och bröllopstårta. Vi önskar detta kristna unga par all välsignelse och all lycka!