DSC_2865_vice män liten bild

Trettondagen är de vise männens dag. Det står inte mycket i vår Bibeln om dem, så fantasin har i alla tider satts i rörelse. Min favoritlegend handlar om den fjärde vise mannen. När jag undervisade på Grundläggande Vux läste jag den varje advent som morgonsamling och den fängslade mina kursdeltagare. Det var tillfällen när man kunde höra en knappnål falla.

Jag delar med mig av något ur legenden, fritt efter Inge Löfström  ur ”Julen i tro och tradition”.

”Den fjärde vise mannen, som aldrig blev berömd, hette Artaban.  Han var fattig. Det enda han ägde var ett halsband med tre juveler, som han ärvt av sin mor.

Artaban kom försent till de fyra kungarnas överenskomna mötesplats. Han hade nämligen hittat en nödställd man vid vägkanten, fört honom till ett värdshus och lämnat den första av sina juveler till värdshusvärden för att denna skulle vårda den skadade mannen.

När han till slut ensam kom till Betlehem fick han höra att ett förnämt följe hade varit på ett kort besök. Men nu var det annat som upptog folks tanker. En avdelning knektar var i staden med uppdrag av kungen, sade ryktet, att dräpa alla gossebarn som var under två år.

I en ruin upptäckte Artaban att en kvinna gömt sig med sin lilla son i famnen. En soldat skulle just döda barnet, men Artaban gav soldaten sin andra juvel och soldaten skonade barnet. Artaban följde med kvinnan hem. Kvinnans man, som var herde, berättade en märklig historia. En natt hade han och de andra herdarna fått besök av änglar som fört dem till ett stall. Där fanns en man och hans hustru som just hade fått ett barn. Och till det stallet hade de tre kungarna kommit och lämnat sina gåvor. Sen hade föräldrarna och barnet flytt till Egypten.

Artaban reste till Egypten och letade och letade. Men ingenstans fann han flyktingarna och han måste återvända med oförättat ärende.

När han passerade en stad kom en kvinna, på flykt undan en slavhandlare, rusande emot honom. Artaban lämnade sin sista juvel till slavhandlaren för att köpa henne fri.

Utan tillgångar kom Artaban åter till Israel. Han fick tjänst i ett världshus där han gjorde de grövsta sysslorna. Han gjorde sin tjänst så villigt och glatt att människor förundrade sig.

Många år gick, över trettio år. En kväll tog två vandringmän, Petrus och Andreas , in på härbärget.

De satt på kvällen under fikonträdet och berättade om sin Mästare, om hans ord och gärningar och om hans liv alltifrån födelsen i Betlehem till avrättningen i Jerusalem.  

  • Den sista kvällen vi var tillsammans tvättade han våra fötter, fast han var vår mästare  och herre.
  • Varför gjorde han det? frågade någon.
  • Han ville visa oss att den som är störst som tjänar. Han som var Herrens smorde, han gjorde en slavs tjänargärning.

Artaban satt tyst och lyssnade. Var det denna konung han hade sökt i hela sitt liv utan att finna honom? Eller hade han funnit honom på ett sätt som han själv inte förstått?

Den kvällen bad Artaban en bön till honom som han aldrig hade sett. Och han somnade med en stor frid i sitt hjärta.”