Söndag 8 oktober kl 10:30 har vi besök av Cilla Eriksson !

Välkommen !

Cilla

Foto: Kristina Sandin

Cilla: Jag kände hur Jesus kom in i mitt vardagsrum

Cilla Eriksson är entreprenören som cyklat genom USA för att samla in pengar till traffickingoffer, sökt kärleken i dejtingprogrammet Tro, hopp och kärleklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster och ordnat event för kristna singlar. För fyra år sedan, 28 år gammal, åt hon middag hemma i soffan när hennes liv förvandlades totalt.

En dröm gick i uppfyllelse när jag för några år sedan åkte till Chamonix i Frankrike för att vara skidlärare. Mina förväntningar var höga och jag föreställde mig Chamonix som en plats där solen alltid skiner, människor är vackra och trevliga och det är lätt att vara lycklig. Men så var det inte. Jag kände mig ensam och insåg att man behöver mer än fina fjälltoppar för att må bra. Så jag flyttade tillbaka till Sverige och till Stockholm och tänkte att det skulle vara omöjligt att bli ensam i en miljonstad. Men tyvärr var det precis det jag blev.

Istället flyttade jag till Falun och jag, som alltid varit en sökare, drabbades av en känsla att det måste finnas något mer i livet. Jag ropade till Gud och sa: ”om du finns måste du bevisa det för mig.” Någon dag senare satt jag hemma och åt middag i soffan när jag plötsligt kände en stark närvaro i rummet. Jag kände hur Jesus kom in i mitt vardagsrum! Känslan var mäktig och svår att förklara, men plötsligt var jag helt övertygad om att Gud fanns.

Jag gav upp allt och satsade på Gud

Efter den händelsen sökte jag upp Lugnetkyrkanlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster och började gå deras Alphakurslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Innan hade jag haft många fördomar om frikyrkor och tänkte: ”hur kul kan det bli? Jag är nog en för rolig person för det här.”

Men jag blev motbevisad. Efter kursen lät jag döpa mig och tre dagar senare talade Gud till mig; ”Cilla, jag vill att du cyklar i USA för utsatta kvinnor.” Först trodde jag att jag hört fel eller att Gud hyrt in en vikarie som inte hade koll på läget. Jag hade ju bara varit kristen i tre dagar och kände mig inte som rätt person för uppdraget. Men samma tilltal återkom, så jag gav upp allt och satsade på det Gud sa. Nu har jag hållit på med idrottsmission på heltid i fyra år.

Innan jag blev kristen drev jag företag och mycket handlade om pengar och yttre framgång. Jag är fortfarande en prestations-junkie, men jag har också landat i att jag inte är vad jag presterar. Framför allt är jag älskad av Gud.

 källa: Evangeliska frikyrkans hemsida.

Anney bild

Hej!

Jag heter Anney Patras och teamar i Oscarshamn och i söndags efter 5 månader kom jag hem för 1vecka. Under denna vecka har jag hunnit träffa min församling lite här och där, jag har varit med familjen, jag har varit med vänner nästan varje dag. Nästan varje dag har jag spenderat många timmar i kyrkan. Antigen har jag hängt där på kvällar med mina kompisar. Eller så har jag varit där i samband med kollo arbete.

Det jag kan säga är att det har varit helt fantastiskt! Det finns verkligen ingen ställe som hemma. Jag stortrivs i Oskarshamn, men jag saknar min församling något så oerhört mycket. Örtagårdsförsamling är mitt andra hem, jag trivs bland medlemmar och jag älskar friheten i att kunna jobba med de, och veta att de lyssnar.

Jag älskar att arbeta inom kyrkan. Ifrån synpunkten av folk som inte är medlemmar i kyrkan kanske de inte ser så mycket som en kyrka gör. De flesta människor brukar säga att kyrkan har sin gudstjänst på söndagar och inget mera. Det är så fel som det kan bli, i alla fall vad jag har upptäckt när jag har jobbat inom kyrkan i snart ett år. Kyrkan driver ofta ungdomsarbete på fredagar. Örtagårdsförsamling driver bland annat Öppen kyrkan, Sommar Kollo, Söndags skolan, Sjungis för små barn, nåt på gång, Refill, jag är säker på att jag har missat något nu. Kyrka för mig är mitt andra hem. Hem är ett ställe som man kan dra till för att finna trygghet, för mig är det så med kyrkan. Jag känner mig oerhört trygg där, några av mina bästavänner som jag delar oerhört mycket med är därifrån. Jag fann min identitet när jag fann min familj i kyrkan.

Många gånger har kyrkans äldre hjälpt mig och stöttat med förbön eller vad som helst för att jag ska få känna mig trygg. Jag har som tonåring varit en del av Refill, vilket är kyrkans ungdomsarbete. Jag har haft fantastiska ledare där, som har hjälpt mig oerhört mycket. Ett sådant ledare var Johan Ericsson. Den mannen lyssnade och torkade mina tårar, så fort livet kändes jobbigt var han och hans fru där. Idag arbetar jag själv som en ungdomsledare i kyrkan och är nu anställd som kollo ledare. Jag är så otroligt tacksam för att få tillhöra en familj i Jesus och en familj där jag får vara jag.

Om du läser detta och är inte med i en församling så rekommenderar jag dig så starkt att att del av en församling så att du får hitta hem, så att du får dela ditt liv, både i det jobbiga och det glada med folk som vill dela den med dig. Kyrkan är mitt andra hem och det är jag stolt över!

Anney Patras 21år

Medlem i Örtagårdsförsamling.

Vecka 13: Internationell spaning

I ett område i världen där kristna förföljs för sin tro och där den kristna närvaron är svag, har några vänner till vår församling varit i flera år.

I lördags och söndags berättade våra vänner om vad de hade varit med om:

  • Vi fick höra om samarbete mellan kristna från olika länder.
  • Översättningen av Nya Testamentet är klar och snart finns även Gamla Testamentet översatt. Biblarna sprids  till de kristna i området.
  • Kristna ledare får utbildning.

Hälsningen till Örtagårdskyrkan: Vi här hemma är den del av den världsvida kyrkan, och vårt bidrag, både ekonomiskt och med förbön, är oerhört viktigt. Vi utmanades också, och särskilt våra yngre, att lyssna efter och svara på kallelsen att verka för Guds rike på olika platser på jorden.

I avslutningen av söndagens gudstjänst var det som vanligt tillfälle till personlig förbön. Många sökte sig till förbönsplatsen. Vi kommer att se ” fortsättning följer” på Örtagårskyrkans internationella arbete!

Ekumenia möte i GöteborgSöndagens församlingsmöte i Örtagårdskyrkan (Bilden är från Equmeniamöte i Göteborg i januari) var välbesökt.

Det hade alla ingredienser som krävs för att bli stormigt. Ett beslut behövde fattas. Fyra förslag fanns på bordet och omkring en miljon i potten. Sakfrågan handlade om hur vi går till väga med det förråd som brann upp en tidig onsdagsmorgon vid midsommar.

Ju längre församlingsmötet pågick, ju mer imponerad blev jag av församlingen. Det ena samlade inlägget avlöste det andra. Få höll med varandra, men allt skedde i respekt och konstruktivt.

Det påminde mig om boken ‘Liv i församlingen’ av Mennoniten (en baptistisk rörelse) John Howard Yoder, som jag läste för många år sedan, då jag arbetade i en församling i Skåne. Boken föreföll mig på den tiden, smått utopisk. Den handlar om fem drag som var utmärkande för livet i den tidiga kyrkan. I det sista kapitlet skriver Yoder om hur den tidiga kyrkan utmärkte sig genom sitt annorlunda sätt att komma överens. Han gör en bibelstudie utifrån 1 Korintierbrevet 14 och resonerar kring hur det bör gå till vid ett församlingsmöte. Utmärkande är att var och en som har något att säga få ordet, V.26. Idealet är att det gäller något som Anden inger honom eller henne. Denna typ av profetia bör man ge en viss förtur, eftersom den på ett särskillt sätt ”bygger upp, förmanar och tröstar” församlingen, V3.

En liknande karaktär hade Apostlarnas ‘församlingsmöte’ i Jerusalem som det beskrivs i Apostlagärningarna 15. Då låg ett avgörande problem i missionsarbetet på bordet. Det ställde många teologiska frågor och väckte många heta känslor. Proceduren vid ‘församlingsmötet’ var enkel. Paulus och Barnabas rapporterade från missionsfältet om vad Gud hade gjort bland hedningarna. Några omvända judar invände att man faktiskt inte följde de vedertagna regler som fanns för proselyter (d.v.s. Icke-judiskt-födda som vill bli judar). Sen kliver Petrus fram och beskriver sin erfarenhet av hur Gud med sin Ande hade bekräftat det som skett på missionsfältet. Detta svarar på frågorna hos de samlade och Jakob, en av ledarna i församlingen i Jerusalem, kliver fram och formulerar en samförståndslösning som de alla kan enas kring. Bibeln beskriver beslutet som någonting som ”den helige Ande och vi” (v. 28) hade kommit fram till.

J. H. Yoder sammanfattar sin tanke så här:

”Det fanns alltså hos de första kristna en metod att ‘komma överens’, uppnå samsyn och finna vägar framåt. De vågade lita på grupp-processerna och på samtalet som ett sätt att fatta beslut efter Guds vilja. Gud var närvarande ‘i, med och under’ ett församlingsmöte… Grunden för de första kristnas yttrandefrihet var därför inte den syn på demokrati som finns idag utan en radikal syn på församlingen som Kristi kropp.” (Yoder, John Howard. Liv i församlingen, att vara ett hoppfullt tecken i världen. Libris, 2003. S. 97-98. [Min fetstil])

Så hur gick det då med beslutet i söndagens församlingsmöte? Jag tror faktiskt att det var denna strävan efter samsyn och en gemensam längtan efter att tydligare känna Guds vägledning som ledde oss att skicka frågan på återremiss till församlingsledningen. Jag är stolt över en församling som helst inte vill fatta beslut i oeniga frågor som skulle kunna klargöras med mer fakta, mer bön och mer samtal.