I måndags ägnade jag mig åt den, enligt mig, ädlaste av alla fysiska träningsformer, löpning. Och jag kommer på mig själv att tänka -Äntligen måndag! Äntligen ledig dag med utrymme för långlöpning.

I förra måndagen gjorde jag det jag nästan aldrig gör, avbryter min löpning för att föreviga det vackra. Solen sken, de frusna vattenpölarna knastrade när ishinnan sprack under skosulorna. Jag kan verkligen inte förstå mig på måndagshatet.

bild löpning hu

Där och då drabbar tanken mig igen, allt är verkligen en gåva. Hösten, hälsan, vädret, ja, till och med måndagarna är en gåva. Även om alla kanske inte håller med mig om det sista …

Med kamran i handen inser jag att jag kanske försöker spara på det vackra. Bevara det. Men det går så klart inte. Upplevelser kan delas med hur många som helst, men inte sparas av någon. På samma sätt så är ju livet en gåva. Det är viktigt att betona det. Att livet är en gåva, inte en rättighet.

Vi är skapade för att ta emot morgondagen som en gåva, inte en rättighet att kräva av livet. Inte heller tillåts vi spara på dagarna, som någon slags livets egen föräldraförsäkring som vi kan ta ut när det passar oss. Livets dagar brinner inne om du inte väljer att utnyttja dem.

Till råga på allt så är livet inte bara en gåva till dig, utan du är också en gåva till dina medmänniskor.

Vad gör du av den gåvan? Eller vad gör det med oss själva om vi slutar se oss själva som levande gåvor? Och vad händer när vi inte längre tar emot varandra som gåvor till det liv vi delar?

Love living, live loving!

Även på måndagar…

//Pelle

Vilka utmaningar har du mött i livet? Vilka utmaningar kommer du att möta?

Just nu befinner jag mig på en plats i livet, omgiven av många typer av utmaningar. Som småbarnsförälder utmanas jag dagligen med allt ifrån planering, hämta och lämna på skola och dagis, läsa läxor, laga mat, mm. I mitt yrke, eller i mitt fall yrken, då jag delar min tid mellan församlingsarbete och eget företagande står jag inför stora utmaningar. En del utmaningar har jag helt och hållet, noga övervägt och valt, som att anta föräldraskapets utmaning. Andra saker har drabbat mig och oss som familj, att till exempel barnens förskola är drabbad av mögelangrepp. Oavsett vad och hur utmaningarna ser ut är det en ofrånkomlig del av mitt och våra liv.

Jag tänker att det finns i huvudsak två olika typer av utmaningar. Det som vi upplever att vi drabbas av, oftast det som vi inte bett om och de utmaningar som vi söker efter eller antar. De utmaningar som vi upplever att vi drabbas av måste vi helt enkelt försöka att hantera, ibland ensam och ibland med hjälp av andra. Det gäller lika för de utmaningar som vi antar eller söker. Vi kan anta utmaningen och lösa den ensam eller tillsammans.

Vad gör utmaningen med mig? Oavsett om utmaningen är självvald eller om den har drabbat mig så kommer den att försätta mig i ett tillstånd utanför min ”bekvämlighetszon”. Alltså det tillstånd jag befinner mig i när jag upplever trygghet, lugn, lagom mycket stress, mm. Helt enkelt i det tillstånd där jag tycker att jag mår bra. Det här tillståndet varierar och är olika för varje individ. Bekvämlighetszonen kan vara kopplad till en fysisk plats, en relation, en känsla eller allt på samma gång. För storstadsmänniskan kan skogen vara skrämmande medan den upplevs som trygg och ”hemma” av den som bor naturnära.

Utmaningen kommer alltid att kalla mig ut ur min trygga plats och jag kommer att vara tvungen att konfrontera sådant som kan vara okänt för mig. Antar jag utmaningen att åka Vasaloppet så kommer en del av mina sköna, mysiga stunder i soffan att utmanas. Drabbas jag eller någon närstående av sjukdom kan hela min existens komma att utmanas. Att anta en utmaning kommer att förändra mig som människa. Jag kommer ofelbart att få nya erfarenheter, se på saker på ett annat sätt och kanske komma att ändra mina prioriteringar.

Just nu är många av de ungdomar som regelbundet kommer till Refill på fredagskvällarna mitt uppe i en hundradagars utmaning (läs mer om Refill under fliken Barn och Ungdom). Alla ungdomar har blivit utmanade att läsa Niklas Piensohos bok ”100 dagar med Jesus”. De allra flesta har antagit utmaningen!

Ungdomarna har fått en utmaning som de på ett sätt inte har bett om. Samtidigt har de antagit utmaningen helt frivilligt och är både informerade och införstådda med vilka ”risker” det kan innebära. Det finns inget kontrollsystem som bedömer hur vida ungdomarna lyckas med utmaningen men tvåtusen år av erfarenheter säger, att om en människa lär känna Jesus kan individen i fråga komma att förändras.

Att klara av en utmaning kräver bland annat mod, överlåtelse, tålamod, självbehärskning och uthållighet. Innan du antar en självvald utmaning behöver du fundera kring om utmaningen ”slår an en ton” i själ och hjärta. Ligger utmaningen i linje med din övertygelse? Triggar utmaningen din inspiration? Manar utmaningen till ditt hjärta? Utmanas din bekvämlighetszon?

Vilka utmaningar står du inför? Personligt, på arbetsplatsen, i familjen, i församlingen? Vilka utmaningar är du drabbad av och vilka skulle du vilja anta? Tillsammans kan vi möta livets utmaningar och dela ansvaret, dela det svåra och också dela glädjen mellan oss. Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är bara hälften så svår att bära.

Allt gott! /Marcus

Våra gudstjänster i oktober har temat Förlåtelse.

Förlåtelse – vägen till ett liv i frihet!

Det finns så många saker som vill binda oss människor. En del lägger sig som grus i skorna eller törnen bland rosorna. Men det finns också sådant som hindrar oss från att gå dit vi vill eller tvingar oss att ta omvägar.

En av dom där riktigt tuffa sakerna är när du och jag blir orättvist behandlade eller oförskyllt hamnar i skottgluggen. När händelser är utanför vår kontroll men de påverkar oss i grunden, till och med att händelserna definierar vilka vi är. Där vi hamnar i trångmål, på de anklagades bänk, i livskriser eller i djupaste sorg. När livet inte är rättvist eller schyst.

När andra människor sårar oss, skadar oss eller behandlar oss orättvist står vi inför ett val. Vi kan bli offer eller vi kan ta kontrollen. Vi kan aldrig styra eller bestämma hur andra människor gör. Men vi kan välja hur vi agerar och reagerar.

Att leva ut förlåtelse till andra människor är ett aktivt val. Vi kan redan i förväg välja att förlåta det som andra gör mot oss. Att jag agerar rätt mot andra människor är mitt val. Förlåtelse är en aktiv handling.

Men hur jag reagerar på det andra gör mot mig är lika mycket mitt eget val. Ingen av oss är immun mot att vi upplever oss sårade. Det har hänt och det kommer att hända igen. Ofta blir vi också påminda om elakheter och oförrätter som kan ligga många år tillbaka i tiden. Varje gång reagerar på det som händer och har hänt har jag möjligheten att välja förlåtelse.

Att välja förlåtelse både som attityd och reaktion ger mig frihet. Historien binder mig inte. Andra människor låser mig inte. Förlåtelse är inte enkelt men belöningen är oändlig. Välj förlåtelsen!

Peter Wäfors

Ps. Söndag den 13 oktober kl 10:30 kan du lyssna på Marita Orevi och hennes livsberättelse. Den återfinns också i tidningen LIV. Du kan klicka på tidningen för att läsa. DS.

LIV_NR1_2013_web_Page_01